americandreams

Hittills har jag ju sett massor av sköldpaddor som sitter och solar på stockar varma dagar och som simmar lugnt i vattnen. De flesta håller en storlek på kanske 15-20 cm. Igår däremot såg vi den här bjässen som dessutom är av en annan art - en så kallad "snapping turtle". Ungefär en halvmeter lång (minst) simmade den runt i vattnen i Mariners Museum Park. Jag hade hört talas om dem innan, men trodde inte att jag skulle få se en - nöjd!




Häromdagen såg jag dessutom en vithövdad havsörn segla runt i skyn - så nu har jag sett en sån i vilt tillstånd också!

Ett urval av olika blommor som just nu finns att skåda:

För ett bra tag sen var jag på Virginia Living Museum en dag. Då fick jag bland annat se de här två godbitarna:


Bald Eagle, alltså vithövdad havsörn. Denna fågel har varken klippta vingar eller en bur i nät utan har kommit in skadad till museet och kan inte flyga på grund av det.


En väldigt lekfull utter visade upp sig från alla sina bästa sidor - framifrån, bakifrån, från sidan, från andra sidan när den tumlade runt i vattnet.

Jag ligger efter i mina uppdateringar, jag vet. Jag har ägnat en hel vecka åt att fixa saker och jobba på jobbansökningar vilket har tagit en del tid. Dessutom har vi haft besök från Sverige vilket har gjort att dagarna varit fulla med roliga aktiviteter.

För några helger sen, innan vi fick besök igen, var jag och G ute på äventyr igen. Faktum är att vi har en lista med saker att göra och pricka av innan vi lämnar USA och helgerna går åt till att jobba på den.

På lördagen åkte vi först till Kiptopeke State Park, en park på andra sidan Chesapeakebukten. För att ta sig dit åker man Chesapeake Bay Bridge Tunnel - en struktur av broar och tunnlar som tillåter fartyg att ta sig in i bukten samtidigt som man sparar en massa mil på att åka runt bukten och istället åker rakt över den. Bro-tunneln är lång och ett imponerande bygge.

Precis på andra sidan ligger Kiptopekeparken, precis vid havet. Vi åkte dit med förhoppningen att få se lite häftiga djur, jag hade mina förhoppningar om att få se en vithövdad örn (Bald Eagle). Någon örn såg vi inte, men vi såg lite annat smått och gott. Bland annat blev vi överraskade av denna syn när vi tittade ut över havet:



Ett tiotal skeppsvrak som är sänkta för att ursprungligen skydda en färja som brukade trafikera vattnen. När bro-tunneln byggdes behövdes de inte längre, men ligger kvar ock skyddar stranden och erbjuder plats för fåglar att häcka på mm.

Vi valde antagligen februaris blåsigaste dag att åka dit på, något som bara förstärktes av faktumet att det ju ligger vid havet. Kanske hade det varit lite mer att titta på om vädret varit lite snällare, men det var ändå skoj att åka dit.

På eftermiddagen, efter en välbehövd lunch, tog vi en sväng till Yorktown och Yorktown Battlefield där ett stort slag under frihetskriget utspelade sig. Man kan fortfarande se skyttegravarna och de olika platserna där amerikaner, fransmän och engelsmän ställde upp sig.



På söndagen åkte vi till ett plantage ett trettiotal miles inåt landet. Det är Virginias första plantage och har ägts av samma familj i 11 generationer (!). Plantaget är fortfarande igång och 11e generationen bor fortfarande i boningshuset. Dock har ju en del förändrats genom åren. Det gick att läsa att detta plantage under en viss tid hade nästan 200 slavar och var den största slavägaren i hela staten med intressen i tio olika countys. Förr odlade man tobak men slutade med det och gick över till exempelvis vete.



Efter plantagebesöket åkte jag downtown för att se Oscarsgalan på en Meetup. Från att ha varit åtta anmälda fann vi oss ensamma bara värdinnan och jag, men vi hade jätteskoj! Vår filmsmak visade sig vara precis den samma och våra åsikter om klänningarna på röda mattan haglade.

Då de andra familjerna här, de som har barn, har lärt känna en granne med barn så fick vi en dag möjlighet att komma och besöka en skola med årskurserna förskola-5eklass och se hur de har det.

Det första vi fick göra var att "checka in" oss i ett datorsystem där man för in uppgifter om namn och varför man besöker skolan samt tar ett kort på sig själv. Alltsammans skrivs sen ut på en klisterlapp som man klistrar på sina kläder och som det står "besökare" på.

Sen kom Mrs. Cox som skulle visa oss runt. På rundturen gick vi igenom korridorerna, kikade in i några klassrum, bibblan, gympasalen, datorsalen och cafeterian allt medan Mrs. Cox berättade en massa och vi frågade lika mycket.

Inga många avseenden var skolan väl ganska lik svenska skolor och alla lärare vi mötte verkade jättetrevliga. Då det inte riktigt ger någon poäng att räkna upp alla likheterna, som ju är ganska många, kommer jag tala om några av de olikheter som finns.

För det första, och detta tycker jag den svenska skolan är så mycket bättre på, så har barnen bara 30 minuters rast om dagen, på eftermiddagen. Utöver det har de 40 minuters idrott i veckan. Hmm. När jag gick i skolan vill jag minnas att vi hade fem-tio minuters rast mellan varje lektion samt en längre rast på förmiddagen och en på eftermiddagen plus lunchrast. Och i alla fall två gympalektioner i veckan. Och ändå tycker jag att svenska skolor borde ha mer idrott.

En annan skillnad är att de amerikanska barnen äter sin lunch i en cafeteria där de betalar för maten eller har en medhavd lunch med sig. Själva lunchen är väl inte helt fel, det ska finnas kött, kolhydrater och grönsaker osv. och det är ju bra. Senare under dagen kom vi in på det här med allergier, då kvinnan som vi var där med hade ett barn som just nu utreds för allergi. Då ska det funka så här på skolan att personalen vet om vilka barn som inte får ta äta vissa saker, jag tror det finns i dator/betalsystemet för maten, och se till att barnet i fråga inte har något på sin bricka som inte är tillåtet. Så då är det uteslutningsmetoden som körs - ta bort de saker som barnet är allergiskt mot. De ska även ha vissa ersättningsgrejer, men jag vet inte hur mycket. Kvinnan vi var där med sa dock att hon i fortsättningen skulle skicka med sin dotter lunch utan allergenet i, det är så det funkar. Jag kommer ihåg min egen skolgång där det alltid fanns byttor vid sidan om med de olika specialkosterna - ibland fick vi till och med bättre mat än de andra. Det finns många åsikter om den svenska skolmaten, men jag måste säga att jag nästan alltid gillade den!

En annan grej om skolorna är skolbussarna. Det finns massor av de klassiska gula skolbussarna och de kör omkring alla barn. Det intressanta, och det är ju bra, är att man måste stanna och stå helt stilla bakom bussarna när de tar på och släpper av barn. Man får inte köra om eller nånting, ens om det tvåfiligt har jag förstått det som. Det är ungefär det värsta du kan göra i trafiken, att köra om en skolbuss. Så när jag än ser en skolbuss ser jag till att hålla mig långt borta från den, just in case.

Igår och idag har sommaren varit på besök i Virginia. Det har varit mellan 20 och 25 grader och solen har gassat. Idag är det dessutom hög luftfuktighet vilket får det att kännas som tropisk hetta.. Jag njuter!

Har passat på att vara ute en del också och båda dagarna har jag släpat med mig kameran. Det betalade av sig ganska bra, extra nöjd är jag med att jag kom nära en kardinalfågel och en fjäril, se nedan.


Notera antalet sköldpaddor som solbadar på de här två stockarna! Så många har jag aldrig sett förut.



Virginias "state bird" är kardinalfågeln, en lysande röd liten fågel med en tofs på huvudet. Idag hade jag turen att komma nära nog att knäppa den här bilden och den var snäll nog att sitta kvar en stund och låta sig beundras.



Igår gick jag förbi den här sköldpaddan som nog var för stor för att sola på stock så den hade höjt upp huvud och rygg över vattenytan för att njuta av värmen.



Vit häger som precis avslutat arga leken med de förbipasserande änderna - ett tag stod de bara och stirrade på varandra.



Fjäril!

Förra helgen hade vi besök igen, denna gången av K som är svensk men som bott och jobbat som au-pair i mer än ett år i Philadelphia.

Lördagen ägnades åt att bara ha trevligt och umgås så vi tog en skön och härlig promenad i strålande solsken och gick sen ut och åt gott. Det här landet har väder som från en dag till en annan kan variera mellan "ta på dig vinterjacka, vantar och mössa för det är kallt och ligger snö på marken" till "det räcker med en tröja, solen skiner, fåglarna kvittrar och det är vår!". Och visst, dagen efter vår härliga promenad regnade det hela dagen och var riktigt rått. På kvällen kom det till och med snö som låg kvar över natten.

Dock kunde vi ju inte sitta inne en hel söndag utan trotsade regnet och begav oss öster om Norfolk, nämligen till Old Cape Henry Lighthouse. Från högsta punkten hade man en fin utsikt över ett stormigt hav med vita gäss på vågorna och tre stora fartyg på väg in och ut från Chesapeak Bay. Efter fyren åkte vi runt lite i Virginia Beach och åt supergod mat på en sea food-restaurang. Grejen med de flesta restauranger i USA är att de flesta ser lite sjabbiga ut, men är jättebra och serverar jättegod mat. I USA kan man verkligen inte döma ett ställe efter hur det ser ut - ofta har ställena med lite mer speciellt utseende den godaste maten!

Efter den goda maten åkte vi in till Norfolk igen där den lokala svenskföreningen, bestående av personer med rötter i Sverige, hade sitt månatliga möte. Denna gången var det pannkakskväll med svenska pannkakor. Hur svenska de var vet jag inte, jag vet inte om de var gjorda från nån mix eller från början, men jag fick höra att de var goda. Själv åt jag amerikanskt med amerikanska glutenfria våfflor. De var sådär. Tydligen blir de godare om man rostar dem, nu var de väldigt mjuka och hade ingen konsistens alls. Men även om det var svenska pannkakor, och de hade lingonsylt och blåbärssylt till, så fanns de amerikanska tillbehören ändå på bordet - bacon, ost och smält smör (äter nån i Sverige smält smör på sina pannkakor??).

Efter pannkakorna sjöngs det svenska sånger, bland annat "Hälsa dem därhemma" och "Helan går". Sen berättade en man som bott i Sverige under flera somrar som ett sommarbarn från Tyskland om sina upplevelser av Sverige. Det var jätteintressant att höra hur någon utanför vårt land ser på oss och vad vi gör, bland annat drogs parallellen att man bär fram tårtan till en jubilar (han hade varit på en 80- eller 90-årsfest) likt Lucia bär fram ljus och lussebullar på Lucia. Jag har aldrig tänkt på att det kan uppfattas som det när man bär fram en tänd tårta, men det är klart, den parallellen kan dras av personer som ser det utifrån.

På måndagen vaknade vi upp till ett vinterlandskap som dock ganska snart började smälta i solen. Efter en god frukost begav vi oss till Jamestown - vilket ställe! Verkligen värt ett besök. Jamestown var den första riktiga kolonin i USA (Roanokekolonin som jag berättat om tidigare var ett försök till koloni som inte fungerade). På det här stället, bara ett stenkast från den riktiga platsen, har de byggt upp ett fort med hus och grejer samt en indianby (det var mellan Jamestownkolonin och indianerna som historien om Pocahontas utspelade sig) så som det kan ha sett ut. Man får gå in i allt och röra vid allt eftersom det är nytt och inte gammalt. Vi gick en 90 minuters guidad tur som var jättebra - guidade turer är alltid bra att gå - och som berättade en massa intressanta saker, bland annat att indianerna var så härdade mot kyla att de på vintern gick med bara nåt litet höftskynke och inte brydde sig om kylan. På platsen finns också tre kopior av de skepp som engelsmännen kom över med och man får gå ombord på dem och kika fritt. Det går omkring människor utklädda i dåtidens kläder - både engelsmän och indianer (dock har de fått ta på sig mer kläder, annars skulle de frysa!) och berättar en massa grejer.

Yes, ibland händer det mycket!

Husen i USA skiljer sig lite från den standard vi är vana vid i Sverige. Ett hus som byggs i Sverige byggs med en riktig grund, kanske en källare och med en stadig grundstruktur inuti. Husen i USA står, efter vad jag hört, ungefär som lådor direkt på marken utan något vidare grundarbete.

En annan grej är att om det går att göra något i plast - så gör det! Bilden nedan visar fasaden på det huset vi bor i. Fasaden består av vad som ser ut som tegel och träribbor, men tittar man närmre på träribborna inser man ganska snabbt att det är, just det - plast! För några veckor sen när vi hade besök skojade vi väldigt mycket om just det fenomenet för alla hus man går förbi ser ut att vara fina trähus, men är egentligen plast!



De bristande delarna i konstruktionen har väl sina konsekvenser. Vid stormar i detta landet blir många hus förstörda och taken blåser av osv. Jag kan tänka mig att svenska hus skulle stå emot mycket bättre. Jag tror också att de flesta husen i området är ganska nya, max några decennier gamla, helt enkelt för att de inte håller längre. En konsekvens av sättet de bygger hus på erfor vi för ett par veckor sen en helt vanlig kväll när vi kollade på TV. Helt plötsligt såg jag hur någonting rörde sig i ögonvrån. Det visade sig vara en liten trädgårdssnigel som hade letat sig in från marken utanför, in under huset och som nu jobbade sig uppåt längs med väggen. Det var dock en engångsgrej, jag har inte sett något liknande varken förr eller senare.

En annan skojig sak som de sysslar med i USA är att värmesystemet är byggt så att värmen kommer ut från galler som sitter i taket. Är det inte ett känt faktum att värme stiger uppåt?? Ibland kan man faktiskt känna att värmen ligger i nivåer i rummet och att det är kallare att sitta ner på soffan och varmare om huvudet när man reser sig upp och kommer ytterligare en meter upp i rummet.

Det huset vi bor i är väl ett medelhus i USA. Det är mysigt och precis lagom stort för två personer som får besök ibland och behöver ett eller ett par gästrum. Jag gillar den öppna planlösningen och höjden i taket i vardagsrummet. Heltäckningsmattan är mysig och mjuk att gå på men jag skulle inte vilja ha en hemma i mitt vanliga hem. (Dammsugarna i det här landet är hopplöst tunga och funkar endast på heltäckningsmattor och är superdåliga på vanliga hårda golv).

Standarden är helt ok, det är rent och snyggt och vi har allt vi behöver. Men det finns ändå små saker som gör att standarden i detta huset är lite sämre än vad jag stått ut med om vi skulle bo här permanent. För det första så är inte fönsterna helt täta överallt, något som ledde mig till att häromdagen täta sovrumsfönstret med ihoprullat hushållspapper och eltejp i fönsterskarven. Handtaget man skruvar på för att sätta av och på duschen inte har en början och ett slut utan man kan skruva det i all evighet och det finns ett par elluttag som det inte verkar finnas någon el i. Jag tror inte detta huset är representativt för hus i USA, i alla fall inte de husen som den övre halvan av medelsvensson och uppåt bor i. Vi har varit på besök i några hus och de är i regel stora och ser väldigt fina ut. Men, det är nog mycket fasad, precis som trä-/plastribborna.

Här är lite bilder på vardagsrummet:

Idag har varit en väldigt kall dag på ett riktigt rått vis. Jag har frusit sen jag vaknade och nu på kvällen fick jag svaret - det låg snö i luften och precis innan det blev mörkt knäpptes denna bilden på ett snötäckt Virginia:



Så kan det vara!

Toalettvett, ja, varför inte ta upp detta ämne som ändå är en del av vardagen?

På offentliga toaletter i USA ser man ofta "toilet covers", dvs. tunna papperssjok som man kan lägga över sitsen för att helt enkelt skydda sig mot de äckligheter som kan finnas där. Dock har jag inte, på något mer ställe än där jag tog fotot nedan, sett denna lösning på problemet med ofräscha toaletter:



Bilden föreställer alltså en tunn plastfilm som täcker toalettsitsen. Genom att trycka på en grön knapp åker en ny längd plastfilm på och toaletten är nu fräsch och redo att använda. Och ja, det blir naturligtvis väldigt fräscht och rent, men mitt hjärta skriker något om naturresurser, miljöförstöring och den egentliga onödigheten att använda plast för detta, bokstavliga, ändamål.

Alla hjärtans dag närmar sig, men i affärerna har det sett ut så här i veckor:



En hel gång i affären med BARA alla hjärtans daggrejer.

Jag har inte köpt något.

Hemma efter nästan en vecka av äventyr i Arizona där jag hälsat på lite avlägsen släkt som jag aldrig träffat förr och som visade sig vara jättetrevliga och ha en fin humor.

Det Arizona jag förväntade mig med sol, öken och kaktusar fick jag se och uppleva, men i Arizona finns också tallskogar, slätter med gräs, stora lövträd och, ja faktiskt, snö!

Arizona är ett vackert landskap. Öknen breder ut sig och kaktusarna täcker marken. Fåglar kvittrar och bygger bon i kaktusarna och små kaniner skuttar över marken. Solen skiner praktiskt taget dagligen (de får 10 tum regn om året tror jag) och temperaturen är behaglig i januari med t-shirtväder på dagen och en lätt jacka på kvällen. Det finns höjder att bestiga och en massa stigar att gå på. Jag vet inte på vilken höjd Phoenix ligger men när man åker upp till Grand Canyon stiger höjden till över 2000 m ö h. Tillräckligt för att temperaturen ska sjunka rejält och att vattenflaskan ska knycklas ihop när man åker ner igen. I takt med att man åker norrut förändras landskapet från öken med kaktusar till öken med buskar, slätter och tallskog med snö.

Första dagen ägnades åt vad som troligen är Arizonas största turistattraktion - Grand Canyon. Wow. Det finns inte ord nog att beskriva Grand Canyon. Det är för det första otroligt stort. Det första stoppet vi gjorde var mäktigt nog för att räcka och det var bara ena änden av canyonen, sen fanns det så mycket mer att se. Den ändrar sig hela tiden, på vissa ställen är det smalare mellan norra och södra sidan medan det på andra ställen är mycket längre. Ibland ser man ner mot Coloradofloden och ibland finns det många olika nivåer och olika platåer i canyonen och man kan bara skymta floden allra längst nere.



Grand Canyon ligger, i alla fall delvis, på ett stort Navajoreservat som finns i Arizona och staterna omkring. Utmed vägarna kan man se otaliga stånd och marknadsplatser med Navajohantverk, ofta smycken med turkoser och saker i lera med brända hästhår som bildar svarta slingriga mönster på leran. Under resan har det blivit en del indiangrejer inhandlade, dock inga smycken med turkoser som annars är typiska.

Dagen efter tog vi en närmare titt på öknen och allt som växer i en öken genom att åka till Desert Botanical Garden. För att vara öken växer det väldigt mycket där! Arizona är en del av Sonoraöknen. Det mest typiska för Sonoraöknen är Sagurokaktusen (uttalas Sawaaro), en stor kaktus som enligt guiden på den botaniska trädgården kan innehålla ett ton vatten! Runt om Phoenix ser man kaktusen överallt. På resan norrut mot Grand Canyon fanns den överallt i öknen tills vi kom upp förbi en viss höjd. Helt plötsligt märkte man att den var borta och att andra växter hade ersatt den.



Andra kaktusar som kantar vägarna kring Arizona är Prickly Pearkaktusen och Yuccakaktusen. Prickly Pear kan man äta och Yuccabladen innehåller starka fibrer som man kan göra rep av (nu vet ni det!).



Ännu mer indiangrejer blev det nästa dag då vi besökte Heard Museum. Den guidade turen på en timme i HOME-utställningen var verkligen värd den tid den tog och vi fick veta mycket intressanta saker, bland annat att Navajoindianerna traditionellt lämnar en trådända som hänger ut i hörnen på sina mattor (som de är berömda för). Vävaren lägger så mycket arbete i mattan att en del av deras själ kanske blir kvar i mattan. Då används garnändan för att ge själen "en väg ut" från mattan.

Efter museet gick jag på en hike uppför en höjd i Phoenix, Squaw Peak, på nästan 800 meter. Höjden är namngedd efter den första indiankvinnan i den amerikanska armén som dödades i strid i Irak. Det var ganska brant på sina ställen! På väg upp går man huvudsakligen på en sida om höjden och ser Phoenix breda ut sig. Phoenix är verkligen stort, det tar liksom aldrig slut. Sen när man kommer upp på toppen så ser man att det finns mer av Phoenix på ytterligare tre sidor om höjden! Phoenix är verkligen enormt till ytan.. Det tar typ en timme att åka genom stan - på motorvägen.

På kvällen var det "First Friday" vilket är ett kulturevent varje första fredagen i månaden. Gatorna i några kvarter i dowtown Phoenix fylls med stånd där det säljs smycken och konst och det finns en mängd ateljéer man kan gå in i och titta på konstutställningar. Jag hittade ett roligt t-shirtmärke, Sebastien Millon.

På lördagen var det dags för en till dagsutflykt, även denna gången norr om Phoenix, till Montezuma Castle och Sedonaområdet. Montezuma Castle är en lämning från södra Sinaguaindianerna som bodde i området kring Verdedalen från 700 e.Kr. Intressant är att de var bönder och var bofasta och odlade en massa i dalen som var en gammal sjöbotten. Ungefär 1150 och framåt till kring 1300 e.Kr. började de bygga bostäder på klippor. En av dem, och en väldigt välbevarad sådan, är Montexuma Castle. Under den tidiga delen av 1400-talet övergavs bostäderna och Sinaugakulturen blev en del av Hopiindianerna.

Till skillnad från en massa andra lämningar från folk så kunde jag verkligen föreställa mig människor bo i dessa bostäder. Det var inte bara ruiner utan faktiska bostäder som fortfarande stod upp och att bo i dem var nog inte helt jättetokigt.



Runt staden Sedona reser sig en massa röda klippor och formationer ur marken. Och de är verkligen RÖDA. Jorden på marken är också alldeles knallröd och tillsammans skapar den röda jorden och stenen, den knallblå himlen och den gröna vegetationen en vacker färgkarta.



På söndagen var det dags för en av de största högtiderna i USA - Superbowl! För mig, som aldrig tittar på sport, var det ändå väldigt intressant. Jag gick helt enkelt in för det och fick även alla reglerna förklarade för mig vilket gjorde det mer intressant. New York Giants mötte Bostons Patriots och jag valde att hålla på New York med den solida motiveringen att det är den staden av de två som jag besökt :) Det är också sant som de säger, reklamerna under Superbowl är en underhållning i sig och det är tur för det är mycket reklam! Företagen vet att nästan hela USA tittar på tv denna dagen och gör sitt yttersta för att göra en riktigt bra och rolig reklam. För den som vill finns flera på youtube exempelvis Vampyrbilen, Apokalypsbilen och Doritosbabyn.

Arizona!

Nu bär det av till Arizona för att träffa avlägsen släkt!

I helgen var det dags för en Meetup igen, denna gången med Hampton Roads Outdoors Adventurers som gjorde en beach hike längs Grandview Nature Preserve Beach. Och denna gången hade jag även möjligheten att ta med en gäst och drog naturligtvis G med mig på äventyr!

Gruppen möttes klockan tre på eftermiddagen för en promenad fram och tillbaka längs stranden. När vi började gå startades genast en massa intressanta samtal upp - öppningsreplikerna var inte svåra att hitta när en liten vovve hade nästan samma namn som G, när en vit häger stod en meter ifrån vägen när vi gick förbi och när vi hittade mängder av skal av hästskokrabba längs vägen.

Det tog gruppen lite mer än en timme att nå målet, vilket var yttersta spetsen på en lång strandremsa som sträckte sig ut i havet. Han som organiserat träffen berättade att en orkan för några år sedan hade sköljt bort så mycket sand att yttersta punkten hade blivit en ö. Efter det återställdes platsen, troligen för att bevara den bukt som strandremsan ramar in och skyddar och det marina livet där och nu kunde man återigen ta sig hela vägen ut.

På vägen tillbaka fick vi njuta av solnedgången medan vi gick på stranden. Med ens när solens ljus blev svagare blev det också mycket kallare och på vägen tillbaka hade vi vinden i ansiktet. Därför var det välkommet när det föreslogs att sticka och äta direkt efter. Sagt och gjort, större delen av gruppen packade in sig i bilarna och möttes på County Grill inte långt därifrån. Efter en alldeles för lång väntetid på mat fick vi slutligen maten - och jag vill nästan säga att den var värd att vänta på för den var smaskens. Jag provade "pulled pork", vilket är långsamt rökt griskött som sedan dragits av benen. Riktigt mört och fint och resterna blev en finfin lunch idag, dagen efter.

Det knöts en del bra kontakter under dagen, bland annat en tjej som jobbar på basen och som jag redan planerat att träna med och käka middag med. G fick en inbjudan till en meetup som skulle ha ett Super Bowlevent till helgen.

Lite bilder:


Vit häger som stod stilla precis intill vägen där vi gick. Kom precis så nära som fotot ger intryck av.



Hela stranden var full av skal från vad jag är ganska säker på är hästskokrabbor. Det måste ha varit tusentals skal längs sträckan vi gick, varav några skal var så välbevarade som detta.

Det verkar finnas en del, för oss, roliga regler i detta land.

Ett exempel från en restaurang ser vi nedan. Den översta texten (av det skrivet i vitt) återfinns på alla restauranger och deras menyer, det verkar vara en grej de måste ha med. Men det understa har jag bara sett på denna restaurangen än så länge. Man måste alltså vara myndig för att få bestämma hur köttet ska tillredas. Kul att de själva inser att det låter lite skojigt.




Två andra regler som skiljer sig från Sverige, men som egentligen inte är så tokiga, det är dels att man får köra mot rött om man gör en högersväng och att man aldrig, under några omständigheter, får köra om en skolbuss som lastar på eller av elever. Det ser de inte mellan fingrarna på efter vad vi har hört. Så så fort jag ser en skolbuss i trafiken här gör jag mitt bästa för att inte vara i närheten av den alls. Bättre ta det säkra före det osäkra.

Under helgens äventyr i Washington hittades denna guldgruva för glutenintoleranta:

Red Velvet Cupcakery på 501 7th Street NW i Washington.

Vi hade gått förbi stället ett par gånger och varje gång gick jag förbi suktandes efter att jag också skulle kunna få något gott i mig. Sen, sista kvällen i Washington, så gick vi in på prov och frågade om de hade något glutenfritt. Och det hade de - två sorter till och med! En med choklad och en med vanilj. Chokladälskare som man ju ändå är testade jag den med choklad, Black Velvet, och wow - den var supergod! Riktigt saftig, inte alls torr som vissa glutenfria saker kan vara, och krämen ovanpå var bland det smaskigaste jag satt tänderna i på länge!

Njut av vyn:



Direkt efter att ha slukat denna ljuvliga munsbit gick jag in och köpte vaniljversionen också. För hur ofta hittar man glutenfria cupcakes? - Inte så ofta att man låter bli att köpa den andra sorten också! Dock åt jag den inte direkt, utan sparade den till dagen efter. Vaniljcupcaken var inte lika god som chokladen, men det är nog mer en fråga om personlig preferens än att den på något sätt var sämre.

Sen gör det ju inte det hela värre att de kommer i såna här söta askar:


Stark rekommendation!

Innan jag flyttade hit tipsade G mig om en sida som heter meetup.com. På sidan registreras en mängd grupper med olika intressen som sedan postar sina träffar och event på sidan. Det är fritt att gå med i en grupp och komma på deras träffar och igår var jag på ett event med en grupp som heter "People who like to do random sh*t". Förkortning ROMP (vilket ju fick mig att skratta).

Gruppen består helt enkelt av random/slumpade människor som vill göra nya saker, träffa nya människor och få nya vänner. Igår var det gruppens andra träff och den hölls på Virginia Living Museum där vi fick nöjet att träffa de här två krabaterna:


Screech owl (bild från www.flickriver.com)


Hornuggla (bild från www.owl-pictures.com)

En kille från museet visade dem, höll dem på handen respektive på en pinne och gick omkring framför gruppen så vi kom riktigt nära. Han berättade också en massa intressanta saker om ugglor och vi fick fråga en massa. Dessutom fick alla som ville (jag ville såklart!) klappa den översta lilla ugglan på stjärtfjädrarna!

Förutom allt skoj med ugglorna, verkligen magnifika djur, så var jag ju faktiskt på träffen för att jag hade lust att knyta lite kontakter och hitta människor att hänga med på dagarna och göra roliga saker med. Och visst gick det! Fick tre telefonnummer med folk som vill hitta på saker, varav i alla fall en verkar riktigt lovande.

Nu händer det saker!

Hittills har en del av aktiviteterna här i Virginia varit centrerade kring shopping. De senaste dagarna har inte varit ett undantag, framförallt för att vi haft besök av Gs bror E som önskat göra en del klipp här. Så vi har varit runt på ett ställe som säljer skattefria grejer samt ett outlet med över 100 märkesaffärer och riktigt bra priser.

Äntligen hittade jag ett par jeans som inte följde den typiska amerikanska modellen och var låga i midjan. Dessa satt som en smack och kostade 30 dollar. 30 dollar kan tyckas vara en hel del i USA, där jag hittat snygga jeans för 10 dollar. Men jämfört med Sverige, 30 dollar är ungefär 200 kr) är det ju ett riktigt fynd!

På vägen tillbaka från shoppingen stannade vi till i "Colonial Williamsburg" vilket är en gammal stadsdel som har bevarats och nu är någon form av park där man kan gå och kolla på de gamla husen. Köper man en biljett får man också gå in i husen (vilket vi inte gjorde denna gången, men jag ska dit en gång under våren) exempelvis i rådhuset och apoteket mm. Folk som jobbar där är klädda enligt dåtidens mode och agerar dåtid. En fin stad med hus i träd och tegel, kullerstensgator och fina bakgårdar. Hur mysigt som helst, det blir definitivt ett återbesök med mer tid att spendera än den timmen vi hade igår.

Bloggens första shopping- och modeinlägg.

Häromdagen gav vi oss ut på en liten shoppingrunda och åkte ner till Norfolk och ett köpcenter där. Ett stort köpcenter på minst tre våningar med bara affärer samt bio. En affär sålde bara (verkligen BARA) kalendrar.


En ganska stor affär dessutom - med bara kalendrar.



Vem behöver inte en kalender med nyckelpigor?

Ändå är storleken på detta köpcentret inget jämfört med Macy's i New York. Det var verkligen stort! Vi gick in på första våningen och häpnades över storleken. Sen insåg vi att det fanns fler våningar. Vi tog rulltrappa efter rulltrappa upp och det tog verkligen inte slut! Varje gång vi kom upp till en ny gigantiskt stor våning tänkte vi att "nu måste det vara slut", men då kom en ny trappa och en ny våning.. Totalt tror jag att det var sju våningar. Det man inte hittar på Macy's hittar man nog aldrig. Dock köpte vi ingenting där, just för att det var så överväldigande stort.


Bild hämtad från hotels.com.

I alla fall var ett av målen med shoppingturen igår att hitta ett par jeans. En enkel uppgift kan tyckas, men det visade sig vara nog så svårt. Amerikanska "vanliga" jeans verkar nämligen i regel vara låga i midjan. Ni vet, så där låga i midjan så att man inte vågar sätta sig ner. Nej tack säger jag, rynkar på näsan och går därifrån.

Så, än så länge verkar det som om att jag får klara mig på de två jeans jag tog med mig.

All annan mat i alla ära, men ett av mina absoluta favorittillbehör till mat är något verkligen svenskt - lingonsylt. Vissa rätter är i princip inte ätbara utan lingon. Jag hade föreställt mig ett liv i USA utan lingon, vilket hade betytt att vissa maträtter som kålpudding och köttbullar eller korv med potatismos hade gått bort ur min diet under dessa månader.

Men nu visar det sig att jag inte kommer behöva leva utan mina älskade lingon. Affären Fresh Market har inte bara en sort, utan två sorters lingonsylt.

I förrgår bestod därför middagen av svenska köttbullar, potatismos, blandsallad och LINGON. Nästan hela burken gick åt till en middag med fyra personer.

MUMS!