americandreams

Nu bär det av till Arizona för att träffa avlägsen släkt!

I helgen var det dags för en Meetup igen, denna gången med Hampton Roads Outdoors Adventurers som gjorde en beach hike längs Grandview Nature Preserve Beach. Och denna gången hade jag även möjligheten att ta med en gäst och drog naturligtvis G med mig på äventyr!

Gruppen möttes klockan tre på eftermiddagen för en promenad fram och tillbaka längs stranden. När vi började gå startades genast en massa intressanta samtal upp - öppningsreplikerna var inte svåra att hitta när en liten vovve hade nästan samma namn som G, när en vit häger stod en meter ifrån vägen när vi gick förbi och när vi hittade mängder av skal av hästskokrabba längs vägen.

Det tog gruppen lite mer än en timme att nå målet, vilket var yttersta spetsen på en lång strandremsa som sträckte sig ut i havet. Han som organiserat träffen berättade att en orkan för några år sedan hade sköljt bort så mycket sand att yttersta punkten hade blivit en ö. Efter det återställdes platsen, troligen för att bevara den bukt som strandremsan ramar in och skyddar och det marina livet där och nu kunde man återigen ta sig hela vägen ut.

På vägen tillbaka fick vi njuta av solnedgången medan vi gick på stranden. Med ens när solens ljus blev svagare blev det också mycket kallare och på vägen tillbaka hade vi vinden i ansiktet. Därför var det välkommet när det föreslogs att sticka och äta direkt efter. Sagt och gjort, större delen av gruppen packade in sig i bilarna och möttes på County Grill inte långt därifrån. Efter en alldeles för lång väntetid på mat fick vi slutligen maten - och jag vill nästan säga att den var värd att vänta på för den var smaskens. Jag provade "pulled pork", vilket är långsamt rökt griskött som sedan dragits av benen. Riktigt mört och fint och resterna blev en finfin lunch idag, dagen efter.

Det knöts en del bra kontakter under dagen, bland annat en tjej som jobbar på basen och som jag redan planerat att träna med och käka middag med. G fick en inbjudan till en meetup som skulle ha ett Super Bowlevent till helgen.

Lite bilder:


Vit häger som stod stilla precis intill vägen där vi gick. Kom precis så nära som fotot ger intryck av.



Hela stranden var full av skal från vad jag är ganska säker på är hästskokrabbor. Det måste ha varit tusentals skal längs sträckan vi gick, varav några skal var så välbevarade som detta.

Det verkar finnas en del, för oss, roliga regler i detta land.

Ett exempel från en restaurang ser vi nedan. Den översta texten (av det skrivet i vitt) återfinns på alla restauranger och deras menyer, det verkar vara en grej de måste ha med. Men det understa har jag bara sett på denna restaurangen än så länge. Man måste alltså vara myndig för att få bestämma hur köttet ska tillredas. Kul att de själva inser att det låter lite skojigt.




Två andra regler som skiljer sig från Sverige, men som egentligen inte är så tokiga, det är dels att man får köra mot rött om man gör en högersväng och att man aldrig, under några omständigheter, får köra om en skolbuss som lastar på eller av elever. Det ser de inte mellan fingrarna på efter vad vi har hört. Så så fort jag ser en skolbuss i trafiken här gör jag mitt bästa för att inte vara i närheten av den alls. Bättre ta det säkra före det osäkra.

Under helgens äventyr i Washington hittades denna guldgruva för glutenintoleranta:

Red Velvet Cupcakery på 501 7th Street NW i Washington.

Vi hade gått förbi stället ett par gånger och varje gång gick jag förbi suktandes efter att jag också skulle kunna få något gott i mig. Sen, sista kvällen i Washington, så gick vi in på prov och frågade om de hade något glutenfritt. Och det hade de - två sorter till och med! En med choklad och en med vanilj. Chokladälskare som man ju ändå är testade jag den med choklad, Black Velvet, och wow - den var supergod! Riktigt saftig, inte alls torr som vissa glutenfria saker kan vara, och krämen ovanpå var bland det smaskigaste jag satt tänderna i på länge!

Njut av vyn:



Direkt efter att ha slukat denna ljuvliga munsbit gick jag in och köpte vaniljversionen också. För hur ofta hittar man glutenfria cupcakes? - Inte så ofta att man låter bli att köpa den andra sorten också! Dock åt jag den inte direkt, utan sparade den till dagen efter. Vaniljcupcaken var inte lika god som chokladen, men det är nog mer en fråga om personlig preferens än att den på något sätt var sämre.

Sen gör det ju inte det hela värre att de kommer i såna här söta askar:


Stark rekommendation!

Innan jag flyttade hit tipsade G mig om en sida som heter meetup.com. På sidan registreras en mängd grupper med olika intressen som sedan postar sina träffar och event på sidan. Det är fritt att gå med i en grupp och komma på deras träffar och igår var jag på ett event med en grupp som heter "People who like to do random sh*t". Förkortning ROMP (vilket ju fick mig att skratta).

Gruppen består helt enkelt av random/slumpade människor som vill göra nya saker, träffa nya människor och få nya vänner. Igår var det gruppens andra träff och den hölls på Virginia Living Museum där vi fick nöjet att träffa de här två krabaterna:


Screech owl (bild från www.flickriver.com)


Hornuggla (bild från www.owl-pictures.com)

En kille från museet visade dem, höll dem på handen respektive på en pinne och gick omkring framför gruppen så vi kom riktigt nära. Han berättade också en massa intressanta saker om ugglor och vi fick fråga en massa. Dessutom fick alla som ville (jag ville såklart!) klappa den översta lilla ugglan på stjärtfjädrarna!

Förutom allt skoj med ugglorna, verkligen magnifika djur, så var jag ju faktiskt på träffen för att jag hade lust att knyta lite kontakter och hitta människor att hänga med på dagarna och göra roliga saker med. Och visst gick det! Fick tre telefonnummer med folk som vill hitta på saker, varav i alla fall en verkar riktigt lovande.

Nu händer det saker!

Hittills har en del av aktiviteterna här i Virginia varit centrerade kring shopping. De senaste dagarna har inte varit ett undantag, framförallt för att vi haft besök av Gs bror E som önskat göra en del klipp här. Så vi har varit runt på ett ställe som säljer skattefria grejer samt ett outlet med över 100 märkesaffärer och riktigt bra priser.

Äntligen hittade jag ett par jeans som inte följde den typiska amerikanska modellen och var låga i midjan. Dessa satt som en smack och kostade 30 dollar. 30 dollar kan tyckas vara en hel del i USA, där jag hittat snygga jeans för 10 dollar. Men jämfört med Sverige, 30 dollar är ungefär 200 kr) är det ju ett riktigt fynd!

På vägen tillbaka från shoppingen stannade vi till i "Colonial Williamsburg" vilket är en gammal stadsdel som har bevarats och nu är någon form av park där man kan gå och kolla på de gamla husen. Köper man en biljett får man också gå in i husen (vilket vi inte gjorde denna gången, men jag ska dit en gång under våren) exempelvis i rådhuset och apoteket mm. Folk som jobbar där är klädda enligt dåtidens mode och agerar dåtid. En fin stad med hus i träd och tegel, kullerstensgator och fina bakgårdar. Hur mysigt som helst, det blir definitivt ett återbesök med mer tid att spendera än den timmen vi hade igår.

Bloggens första shopping- och modeinlägg.

Häromdagen gav vi oss ut på en liten shoppingrunda och åkte ner till Norfolk och ett köpcenter där. Ett stort köpcenter på minst tre våningar med bara affärer samt bio. En affär sålde bara (verkligen BARA) kalendrar.


En ganska stor affär dessutom - med bara kalendrar.



Vem behöver inte en kalender med nyckelpigor?

Ändå är storleken på detta köpcentret inget jämfört med Macy's i New York. Det var verkligen stort! Vi gick in på första våningen och häpnades över storleken. Sen insåg vi att det fanns fler våningar. Vi tog rulltrappa efter rulltrappa upp och det tog verkligen inte slut! Varje gång vi kom upp till en ny gigantiskt stor våning tänkte vi att "nu måste det vara slut", men då kom en ny trappa och en ny våning.. Totalt tror jag att det var sju våningar. Det man inte hittar på Macy's hittar man nog aldrig. Dock köpte vi ingenting där, just för att det var så överväldigande stort.


Bild hämtad från hotels.com.

I alla fall var ett av målen med shoppingturen igår att hitta ett par jeans. En enkel uppgift kan tyckas, men det visade sig vara nog så svårt. Amerikanska "vanliga" jeans verkar nämligen i regel vara låga i midjan. Ni vet, så där låga i midjan så att man inte vågar sätta sig ner. Nej tack säger jag, rynkar på näsan och går därifrån.

Så, än så länge verkar det som om att jag får klara mig på de två jeans jag tog med mig.

All annan mat i alla ära, men ett av mina absoluta favorittillbehör till mat är något verkligen svenskt - lingonsylt. Vissa rätter är i princip inte ätbara utan lingon. Jag hade föreställt mig ett liv i USA utan lingon, vilket hade betytt att vissa maträtter som kålpudding och köttbullar eller korv med potatismos hade gått bort ur min diet under dessa månader.

Men nu visar det sig att jag inte kommer behöva leva utan mina älskade lingon. Affären Fresh Market har inte bara en sort, utan två sorters lingonsylt.

I förrgår bestod därför middagen av svenska köttbullar, potatismos, blandsallad och LINGON. Nästan hela burken gick åt till en middag med fyra personer.

MUMS!

Om det är något amerikanerna kan, så är det att gå "all out" på juldekorationer. Det är inte en helt ovanlig syn att åka förbi hus med en massa uppblåsbara figurer på gräsmattan, dekorationer på huset och ljusslingor över både hus och buskar. Och har man inte egna träd på tomten finns det små spiralformade granar med belysning att köpa.


Notera att detta är antalet uppblåsbara figurer på EN tomt.

Ett av de mer extrema fallen vad gäller just belysning syns nedan.


Det som inte syns är att några av renhuvudena rörde på sig och att snöflingorna blinkade.

Och här kommer ett smakprov från en annan sorts dekorering som är populär - att sätta upp en krans med en stor röd rosett över varje fönster och dörr på huset.

Nyårsafton erbjöd i år ett annorlunda firande då vi packade in oss i bilen och satte iväg till North Carolina. Efter nära tre timmars bilfärd och den godaste köttbit jag ätit i USA hittills (Barefoot Bernie's) kom vi fram till vårt första mål: Kitty Hawk - platsen där Bröderna Wright genomförde den första kontrollerade, motoriserade flygningen 1903. Från platsen där monumentet står har man en fantastisk utsikt över Outer Banks, en lång remsa land som ligger ensam i Atlanten.



Det andra stoppet på resan var Roanoke Island, den plats där den första engelska kolonin grundades. När engelsmännen återvände några år senare var kolonin spårlöst försvunnen med bara ett ord "croatoan" inristat i en påle. Ingen vet vad som hände med kolonisatörerna.

På vägen mellan Virginia och North Carolina kan man skåda många saker. Det händer något på nästan hela sträckan. När man kör en tre timmar lång resa i Sverige kan det gå långa sträckor och stunder utan att man ser någonting förutom skog. Här är det tvärtom, det händer något nästan varenda meter av sträckan känns det som. Passerar du en stad kör du rakt igenom den, motorvägen går inte vid sidan om som hemma, och utmed vägen ligger affär efter restaurang efter hus. Det tar aldrig slut. När du sen passerat staden blir du under hela vägen fram till nästa stad bombaderad av information från alla enorma reklamskyltar som talar om sevärdheter, restauranger mm i de städer som du närmar dig. Jag vet inte hur många reklamskyltar vi såg för en hammockaffär i Nags Head eller för restaurangen "Dirty Dicks Crabhouse".


Inte en jättebra bild, tagen från bilen, men den ger ändå lite inblick i hur vägkanten verkligen är full med affärer, restauranger och andra grejer. Och att trafiken alltid är tjock..

Undrar vart nästa roadtrip bär hän?